In ut öl
Axel Carlsson

”In ut öl” är en odyssé i smutsigt sökande efter bekräftelse och trygghet. Huvudpersonen, en gänglig förlorare med oklar bakgrund, skulle kunnat agera blueprint för alla kringdrivande lycksökare som någonsin funnits i en svensk storstad. Efter att ha blivit vräkt beger han sig ut på jakt efter en ny fast punkt i tillvaron och tvingas i brist på ombyten besöka smutsigare och smutsigare fester.

Upplägget är minst sagt spännande och Axel Carlsson verkar påläst i ämnet – sällan eller aldrig har dräggfester beskrivits med sådan noggrannhet. Att påstå att festerna huvudpersonen besöker är helt uppdiktade vore lögn.

Samtidigt är alla minutiösa beskrivningar av mikroskopiska detaljer det som mest ligger i vägen för författarens mål: att skapa en sugande virvel av ständigt ökande missdoft och dekadens. Inte kan väl en person som besöker sin trettonde fest för kvällen skapa sig en så uppmärksam bild av hur dåligt spisen är skurad?

”In ut öl” är en märklig bok. Både till utseende och innehåll. Till att börja med handsmutsas det kritvita omslaget av en firma i Polen, för det andra inleds varje kapitel av en gnuggsida i stil med parfymprover i modemagasin. Gnugga och du får en liten aning om hur huvudpersonens kostym luktar inför den kommande festen. Påhittigt.

Men är det bra? Nej. De stilistiska greppen är i sig fantastiska övningar i skrivkonstens mest rubikskubartade finurlighet, samtidigt stämmer inte språket med budskapet. Om det ens finns något. Bildspråket är för enkelt för temat och påminner mest om Jan Lööfs barnboksillustrationer (och skulle förmodligen göra sig bättre i dylika sammanhang). Som tidsdokument är det intressant och Axel Carlsson kan sannerligen skriva och teckna, men som skönlitterär utgåva är det mest trams.